” Sakta går allt och alla en väg, åt ett håll – vare sig vi vill det eller ej.
Det är väl en av få verkliga sanningar.
I en rörelse, som mången gång tar ett krumsprång eller genväg, banar järnet, det armerade, sin väg
obönhörligt framåt, sakta, sakta. Endast tidens patinering vittnar om rörelsens ansträngning.
Längs med vägen lämnar vi spår i det vi kallar natur och möte sker av en slump, som ibland blir till för ögat, i en långsam, långsam smekning av tiden.”
R.C Sallmander